Den socialdemokrati jag varit medlem i många, många år, framstår nu som en kraftigt ankommen rörelse.
Jag har tidigare skrivit om hur tveksam jag är till att Mona Sahlin är ordförande i Partiet. Hon ha ett kraftigt förbrukat förtroendekapital och nu har ordföranden för systerorganisationen LO försatt sig i en situation som, om hon väljer att klänga sig kvar vid makten, inte har kvar någon trovärdighet som representant för arbetarkollektivet i LO!
Wanja Lundby-Wedin måste lämna om jag hade fått bestämma!

Jag förhåller mig normalt sett solidarisk med den rörelse vars värdegrund jag sympatiserar med, men nu verkar det som att de centrala organisationerna fjärmat sig från ”gräsrötterna”. Vilka nu de är.

Jag tror att man kan slå fast att den långa period av stort inflytande som socialdemokratin haft på svensk politik har kommit till vägs ände i den form svenskar vant sig vid. Nu kommer borgerlig politik att vara den som ansvarar för svensk politik under överskådlig tid.

För mig känns det bedrövligt eftersom jag omfattar de principer som socialdemokratin bygger på.
För en majoritet kommer det som en välgärning. Hoppas jag får vara med så länge att jag får se de långtgående konsekvenserna av skiftet.

Det senaste är att järnvägsmonopolet skall skrinläggas och utsättas för konkurrens. En förändring som är mer långtgående än i något annat likvärdigt land.

Forts följer!