Jag har de senaste dagarna funderat över hur mitt stora idrottsintresse egentligen började. Jag tror att jag kan slå fast att, det utöver fotbollen hemma i Borrby och bordtennisen, började med Olympiska spelen i London 1948. Radioreferaten från de ur svensk synpunkt mest framgångsrika internationella stortävlingarna, var fascinerande för en nioåring. Jag skall inte räkna upp allt men OS-guldet i fotboll med 12-0 mot Korea satte fantasin i spel. Svenska profiler i massor, men också en Emil Zatopek, jamaicaner och förstås amerikaner i massor som imponerade. Jag minnas hur guldmedaljören på 100 meter, Harrison Dillard, var märklig såtillvida att han egentligen var specialist på 110 meter häck, men missade i de amerikanska uttagningarna men kvalificerade sig på 100 meter och vann.
Efter spelen skaffade jag en bok som jag fortfarande har kvar som heter ” Från ATHÉN till LONDON, olympisk historia i fri idrott” (obs, ingen särskrivning!), skriven av Uno Asplund. Den kostade 6.50 och är utgiven på Cirkelförlaget.
Denna bok läste jag sönder och samman och jag tror att jag kan säga att jag kunde alla medaljörer i alla grenar från 1896 t o m 1948, Dessvärre har nästan allt fallit mig ur minnet, men jag har ju boken kvar.
Den är ingen djuplodning, utan mer en kortfattad sammanfattning av varje gren i kronologisk ordning. Numera när jag tittar i den förvånas jag över hur språkbruket förändrats. Jag tar ett citat från spelen i Berlin. ”Den långbente USA-negern Woodruff ”. Nu så här efteråt tycker man ju att det borde vara olämpligt redan då att använda ett sådant språk.
Något år efter spelen kom långfilmen, dokumentären ”London OS”, jag vill minnas att den hette så, som jag såg ett par gånger. Fantastiska bilder som bortsett från enstaka journalfilmer var de levande material man fick på den tiden. Filmen förstärkte intresset för idrotten och när jag sedan ytterligare ett par år senare fick se filmen från Berlin OS som ju var ett propagandaarbete av Leni Riefenstahl för naziregimen, Goebbels(?). Det var jag inte medveten om då, utan slukade den med hull och hår. Propagandan nådde inte fram till mig. Det jag minns och som alla känner till är den uppvisning som Jesse Owens bestod berlinpubliken med. Makalöst!! En annan detalj var hur Lennart Strandberg från MAI stoppades av en lårskada. han bedömdes annars ha chans på en framskjuten placering.
Sen måste jag nämna en annan detalj från barn och ungdomstiden ang fri idrott. Faktiskt fanns det en serie i sporten ute på Österlen där klubbar som Borrby, Hammenhög och te x Glemmingebro ställde upp i seriematcher med två man i varje gren!!
Borrby hade två bordtennisklubbar, Borrby BTK och BTK Ajax. Brottarklubben Boge, som delade träningslokal med Ajax. Jag kommer dessutom ihåg att vi var några pågar som helt informellt startade terrängklubben Hjorten och hade löpningar i Borrby Backar. Inte blev den långlivad men ändå!
En massa onödigt vetande!