RSSEn artikel om MFF av Olle Svenning
Jag har Olles tillstånd att lägga ut denna krönika som publicerades i Efter Arbetet för en dryg vecka sedan. Tyvärr hittade jag ingen länk men det går så här också!
MFF är tidsanpassat 2010-02-21 ”Skriv nu ingen underdånig hyllningsskrift”. Ordern kom från Eric Persson, som en gång skapade Malmö FF och byggde det till ett av gamla Europas främsta lag. Han ville förmana Ken Olofsson och mig; vi höll på att skriva en bok om MFF. Eric Persson höll ett diskret kontor i MFF-stadion. Den ägde klubben tillsammans med HSB, vars fastighetsservice sköttes av MFF:s kassör Hilding Carlberg och av den en gång geniale vänsteryttern Andreas Nilsson, nyligen fylld 100 år. Jämnårig med sin eviga klubb. Eric Persson skötte på lediga stunder kommunalpolitik; han representerade socialdemokratin, en del av partiets bildnings- och kulturfraktion. Han lät spelarna kämpa sig genom språkkurser (Linguaphone) och vid utlandsresor ingick alltid besök i särskilt värdefulla kyrkor. Bildningsarbetet var vänligt men strängt. Jag påminner mig en tidig 70-tals resa med MFF till iberiska halvön. Spelarna drog i gång med sången Eviva España. Eric Persson röt:” En enda ton till och ni kastas av spelarbussen”. Eric satte aldrig sin fot i Francos Spanien.
På MFF-stadion hängde en väldig tavla. Den föreställde det oslagbara guldlaget. Vid klubbens förra stora jubileum, 1950, lekte sig laget till SM-guld och tog 42 poäng av 44 möjliga. Laget spelade 49 allsvenska matcher i rad utan förlust. Lätt melankoli och sentimentalitet griper mig när jag ser att ingen enda av dessa legendariska spelare röstas in i århundradets MFF. Som om inte det fotbollstekniska geniet Kjell Rosén väger tyngre än varenda blå spelare med undantag av Bosse Larsson. Den späde Calle Palmér med sin strategiska blick och perfekta bollkontroll är mäktigare än fem stycken Martin Dahlin. Så kan man fortsätta och till slut inse att dagens fotbollshistoria inte har sin början 1950 utan 1970. MFF minns man inte främst för Eric Persson och hans förbundna i folkrörelser och kooperation, mer för den tid då den kraftfulle bankdirektören Hans Cavalli-Björkman och hans hov styrde. Cavalli-Björkman använde förresten Kjell Rosén som sin private chaufför. Klubbens historia skiftade riktning i samma tidsperiod som Olof Palmes regering avlöstes av Thorbjörn Fälldins borgerliga allians. Under det tidiga 50-talet levde spelarna i ett slags symbios med sina supportrar. Erik Nilsson, den väldige backen och OS-guldmedaljören, arbetade som flera andra på SJ. Några slet på varvet, på Kockums.
På 70-talet togs språnget in i professionalismen. Unga spelare fyllde sin tid med träning och matcher, någon gång studerade de också. Eric Persson drevs till hjärtslagets gräns inför idén att fläcka klubbtröjan med reklam: Aldrig sa han. ”Ja möjligen då någon uppmaning att använda Black Jack” – ett gammelmansskämt. På 70-talet förenades klubben med sponsorer och blev ett varumärke.” Vi ska ut i Europa”, sa Cavalli om klubben som långt före kriget genomkorsade kontinenten. Han lyckades; MFF nådde final i Europacupen. På den tiden vi diskuterade fotboll i politiska och ekonomisk-sociala termer ställde vi 50-talets industrialism, inbäddad i folkhemmet, mot 80-talets globaliserade finanskapitalism och individualism. Med våra abstraktioner ville vi säga att den folkligt baserade fotbollen övergick till att bli handelsvara och att spelarna skildes från sin naturliga sociala bas. Kontinuiteten kunde ändå anas i MFF. I första hand via spelare som Bosse Larsson, Krister Kristensson, Puskas, Tapper, Roland och Roy Andersson, Jan Möller; alla med oändliga rötter nerstuckna i Malmös östra eller södra förstäder. Men också via valet av tränare; de mest framgångsrika har kommit från det vi kallar utlandet, från Spanien och Storbritannien. Labour-sympatisören Roy Hodgson från Croydon i södra London förenades med den radikale folkrörelsemannen Tord Grip från Ytterhogdal och den kombinationen ledde till fem raka vinster i allsvenskan – oöverträffat. Med reservation för min geografiska (inte emotionella) distans till dagens MFF kan jag ana ett ”tillbaka till det förflutna”, till internationalism och de sociala rötterna.
Den modellen ser helt annorlunda ut än 50-talets. Tränaren kommer förvisso från karriär i Storbritannien, men talar helsingborgska, och han ska få hjälp från Spanien. Men spelarna bär inte på oändliga släktarv från Sofielund, Möllevången, Kirseberg, Sorgenfri eller Limhamn. De kan berätta historier från Chile, Balkan, Brasilien, Danmark (för all del), Holland, Kamerun, Nigeria. Över detta vitala, globala Malmö styr ännu ett litet slag Bengt Madsen, onödigt förtalad MFF-ordförande. Han kommer från Sorgenfri, har som barn njutit av laget med Calle Palmér och Kjell Rosén och spelat med Bosse Larsson. Fast Madsen och MFF har numera bytt ut bostadskooperationen och arbetarekommunen mot Swedbank och privata bostadsherrar. Hundraåriga MFF är alltså tidsanpassat.
Olle Svenning
