• Hem
  • RSS
  •  

    Min sondotter Iris Liljegren 19 månader. (Klicka på bilden för större format)

     

     

     

     

     

     

     

    Bildserien visar när Iris skall prova ostron för första gången. Se hur hon uppe till vänster med viss misstänksamhet tittar på djuret, försöker på den tredje och på den fjärde bilden ser vi vad hon tycker!

    Det blir bättre nästa gång!

    5 svar till “Min sondotter Iris Liljegren 19 månader. (Klicka på bilden för större format)”

    1. Lotta skriver:

      Klok flicka!! :)

    2. Harald skriver:

      Vad Birgitta von Otter, Feldts hustru, tycker om ostron vågar jag inte skriva här, du får pm …

      Fast tjejen är jättesöt!

    3. Per Mix skriver:

      Lite för mycket sälta kanske för en så ung dam. Men hon lär sig säkert med tiden. Tufft att bara våga, det visar att omgivningen har rätt inställning.

      Lite längre norrut i Bohuslän dyker man efter svenska vilda ostron (Ostrea edulis), det är en himmelsk skillnad och då är ändå de som odlas i Frankrike/Belgien/Danmark/Irland en ynnest att få äta. Men som sagt inte är de ens i närheten av de man finner i våra vatten inte.

    4. svenliljegrensr skriver:

      Bohusläns ostron rankas som bäst i världen! Har inte ätit på så många ställen men Grebbestad är ostroncentrum i världen när det gäller kvalitet.

      Lilla Iris ger sig på allt. Äter starka pepparoni utan prut. Nu är det så att alla smaksensorer är antagligen inte utvecklade så tidigt i livet!
      Laxpudding är en storfavorit. Bland mycket annat. Men det beror på att föräldrarna är angelägna om hennes matutveckling.

    5. Per Mix skriver:

      Vad jag förstått så kan man inte känna beska för 12/13 årsåldern. Vilket är orsaken att småbarn kan vara så förtjusta i öl. De känner bara sötman i ölen.

      Senare i livet måste man lära sig att tycka om besk smak eftersom det i naturen signalerar giftig mat. Men lär man sig itne gilla beska så går man miste om mycket av livets goda, så det jobbet är väl belönat.

      Det är nyttigt att smaka allt och inte ha förutfattade meningar om någonting man kan äta. Se bara på inkokta grisfötter, en delikatess som ingen egentligen kan tycka illa om väl? Ändå så ratar de flesta dem. Förstår jag inte alls, de har väl ingen utpräglad smak som skulle kunna avskräcka?

      Jag önskar Iris all lycka med matäventyren i framtiden, att ha dig som farfar bogar för att hon får en bra vägledning är jag helt övertygad om.

      Om man ogillar ostron tror jag det mer har med känslan att göra än smaken, för det är ju inte någon otäck smak alls, sötma, lite sälta och syra från eventuell citron. Och mycket mineraler, men inte alls lika mycket mineralsmak som man hittar i blåmusslor till exempel. Så skulle jag vilja dissikera smaken på ett ostron och ett svenskt smakar så himla mycket mer helt enkelt än de andra (kallas japanska i Grebbestad). Är du i Grebbestad så passa på att åka ut med bröderna Klemming (som dyker på i stort sett alla vilda ostron som plockas i Sverige) och lär dig plocka ostron med håv, ”ålakikare” och foten. Du får låna stövlar som går till armhålan och allt som behövs. Och inte minst du får äta så många ostron du vill och då är de fan färskare än någonting man kan drömma om.

    Kommentera