• Hem
  • RSS
  •  

    Dags att berätta nr 11.

    maj 22nd, 2013

    Som jag skrev tidigare så blev Bosse Ericsson och jag, som jobbade tillsammans i Kramer Pub, lovade jobb på Kockska Krogen som skulle öppna i september 1967, om vi tog hovmästarjobb på Falsterbohus den sommaren. Det blev en sommar med hårt arbete och med mycken glädje. Jag var gift och hade en dotter. Dottern Lotta har jag kvar. Vi hade lägenhet i Malmö och jag jobbade i Falsterbo mer eller mindre dag och natt. Sommaren var påfrestande för förhållandet, men också väldigt rolig. Det var den sommaren delar av Beatles kom till ”Huset” för att meditera med en indisk guru. Detta hände efter säsongen så jag missade popstjärnorna som ändå inte var några jag hade någon särskild relation till. Vad gäller popmusik är jag okunnig och i stora delar ointresserad. Enstaka stycken uppskattar jag och tar till mig, men inte artister efter Elvis. Sommaren var som sagt arbetsam med långa dagar och stora åtaganden.

    En episod som  inträffade den sommaren kan jag inte undanhålla er.

    Sten Broman som tillbringade alla somrar i sitt liv på Falsterbohus hade samma bord varje lunch. Samma bord som han haft alltid. Han kom prick kl 12.00, inte före inte efter. Alltid med Sydsvenskan under armen. Vid den tiden fanns en äldre dam vars namn jag just nu inte kommer ihåg. Hon hade suttit vid ”sitt” bord i lika många år, men hade med ålder blivit en aning senil och synen hade försämrats. Vid detta speciella tillfälle blev damen placerad vid Bromans bord utan att protestera. När Dr Broman stegar in prick klockan tolv och ser sitt bord ockuperat av damen ifråga stelnar han till och utbrister, ”VEM FAN HAR SATT KÄRRINGEN VID MITT BORD”. Vänder på klacken och lämnar matsalen. Inte särskilt trevligt men så var denne gigant! Jag hade en bra relation till Sten Broman som hans ”tjänare”. Jag gillade honom högt och rent. Jag återkommer till honom i nästa avsnitt.


    Dags att berätta del 10

    april 15th, 2013

    Dags att berätta del 10.

    Då tar jag vid där jag slutade,.Residensjouren blev ganska kort, mest p g a att min gode vän och tidifare servitörskollega och företrädare på¨Residens erbjöd jobb i Kramer Pub. En ny företeelse som inretts i den gamla ”Klubben” på Hotel Kramer. Den gamla klassiska matsalen fanns kvar om än i något ändrat utseende.
    Men Puben mins kära läsare och vänner kom att bli en av de trevligaste arbetsplatser jag jobbat på. Mycket tack vare härliga arbteskamrater och inte minst ett stort gäng stammisar som dök upp med stor regelbundenhet, Det var Tingsryds öl i kranarana och utöver det inget större sortiment. En historia med de där ölfaten är värd att berätta. Det var en konstruktion där man skulle sticka en ”kanyl” ner genon en kork. Detta var en besvärlig historia vid många till fällen, och någon gång släppte korken och trettio liter öl under tryck stock rakt upp och duschade det mesta.. Det var inte alls kul. Senare hardet kommit allt bättre anslutningsformer.

    Som sagt så var pubdisken 17 meter lång. Vi var två man bakom disken och en vanlig torsdag kunde vi ha tredubbla led plus en matsal med 20 bord, Jag älsakade arr arbeta med Bosse. Snabb i tanken och slagfärdig. Det var mest stor stark men även en del drinkar. Framförallt så hade vi samtliga whiskysorter som systembolaget saluförde vid den tiden. Jag våggar faktiskt påstrå att jag kommer ihåg att det var fyrtiotre. Om mitt minne stämmer så tror jag inte vi hade en enda single malt som ju numera är det som många briljerar med. Möjlig hade vi en eller två. En som vi hade var ”Skeppet”, som jag tror var Sveriges försök att tillverka whisky.
    Den drycken var i min mening egentligen odrickbar. Därför hade vi som en ploj, att om någon bar sig illa åt bjöd vi på en 4 cl Skeppets. Till stor munterhet.

    Jag får inte glömma det två suveräna tilltugg vi sålde och som tillverkades i huset. Det en var så kallade Skotskt ägg. Som är ett halvt kokt ägg inneslutet i kalvfärs och sedan duppelpaneras och friteras. Vå sålde så att köket blev galna på oss. Den andra var en av de godaste korvar jag ätit i mitt liv. Kramer hade en pols styckmästare som gjorde en ganska grov, väldigt köttig korv som lättröktes. Den sålde så myckat att Tony inte hängde med och till sist vägrade tillverka. Drömmer om både äggen och korven ibland. Många kändisar passerade revy och gav många trevliga minnen.
    En episod är värd att berätta. Det var Första Maj kl 12. Vi öppnade. Inte en käft brydde sig om Kramer Pub. Då skickade Bosse och jag ut löpare på stan med erbjudande om den första stora starka fick man köppa för en krona. Det tog inte många minuter förrän åskådarleden vid demonstrationståget mot Folkets Park decimerades kraftigt! Och vi hade fullt vid disken.
    För egen del var jag gift med Agneta och vi hade vår dotter Lotta..och vi bodde på Docentgatan 7

    Så kom det ervbjudasnde om nytt jobb. Det ryktades att Savoykoncernen skulle bygga en restaurang i Kockska huset vid Stortorget. Både Bosse, Gunilla, och Greta skulle få jobb dä. Villkoret var att vi tog en sommaren 1967 på Falserbohus. Bosse och jag som ”ballonger”. Det hoppade vi på och den oförglömliga sommaren kommer det om i nästa Dags att komma ihåg 11.


    Dags att berätta del 9

    april 9th, 2013

    Dags att berätta del 9

    Det har dröjt lite med detta avsnitt. Har försökt att i förväg planera var det skall ta vägen, men jag skriver på så får jag se var jag hamnar.

    Residens http://www.mittiseklet.com/jorleby/991227profiler.asp jobbade jag på när jag avslutade förra avsnittet. Marcel Laurent kallade det för Schweizeri. Det var en säregen arbetsmiljö. Kolossalt patriarkaliskt. Konsuln var ingen man skojade med. För att ta något exempel. Han införde rökförbud för personalen i hela huset med undantag för en liten ”bur”. Ett lite fyrkantigt rum med bänkar längs väggarna allt målat i illgrönt. Det var ingen trivsam miljö därinne möjligen avhöll det mig från en och annan cigarett. Det smygröktes förstås också, från och till. En trappa upp, ovanför kafédelen inrattade Laurent det som jag tro var Malmös första Grillrestaurang. Storsäljaren när jag började var en rejäl fläskkotlett av högsta kvalitet. Den kolgrillades och serverades med pommes frites tillverkade i huset och en mycket fräsch grönsallad med vinaigrette med finhackad chalottenlök. Det var riktigt gott. Tänker ofta på den när jag själv steker kotlett. Ganska tjock med fettkanten intakt.
    Det var levande musik i huset nästan varje dag. En musiker jag minns hette, Hein Bessman som spelade lågmäld kafémusik med en trio.Bessman var själv trummis..
    En gäst kom flera dagar i veckan för sin kopp kaffe och kaka. Det var Per Engdahl. Ledaren för Nysvenska Rörelsen. En man som hade mött Hitler. En intressant person som jag hade många och ibland långa samtal. Nåja, det var mest monologer från hans sida. Mycket vältalig och lågmäld.
    Två av mina mest hysteriska upplevelser i branschen fick jag på Residens. Som hovmästare var jag också ansvarig för festvåningen. Ganska livligt frekventerad. Otaliga begravningar som gick efter ett gängse mönster. Besked om antal fick jag från begravningsbyrån. Det var något så när säkert och en beredskap åt båda hållen fanns. Utom en gång. Byrån hade meddelat 45 gäster, så många hade anmälts sig. Jag stod i garderoben och tittade nät gästerna började anlända och märkte ganska snart att de 45 skulle bli flera än så, många flera. Faktiskt nästan dubbelt så många. Paniken sperd sig i huset. Jag fick mobilisera allt och alla för att ro hem det hela. Det gick men jag vill minnas att det bara var precis på nippen.
    Ett annat tillfälle var på sommaren när vi hade uteserveringen öppen en helt vanlig kväll med normal bemanning. Betänk att vi fick springa över gatan in i huset för påfyllningar och viss mat. Vad jag inte tagit med i beräkningen var att den kvällen spelades det fotbollslandskamp på Malmö Stadion mellan Sverige och Jugoslavien. Vänner, jag lovar er att alla som varit på den landskampen kom till vår uteservering den kvällen. Den kan ha varit en av mina värsta kvällar i branschen. Det var jugoslaviska fans överallt och lite svenska också. Den kvällen vill jag inte ha tillbaka..
    En sista episod från residensåret. Jag fick bra kontakt med en engelsktalande regelbundet återkommande gäst. Om jag minns rätt jobbade han med Kockum. Blev aldrig riktigt klok på honom men trevliga diskussioner. Efter ca tre månader var det dags att lämna Malmö för han del. Då kom han med ett förslag. Han erbjöd mig ett jobb på ett hotell i Kapstaden. Villkoren var ytterligt frestande och trots att jag som politiskt stod och står till vänster övervägde jag erbjudandet. Betänkas skall att detta var under värsta apartheidtiden. Min dåvarande hustru, också lite till vänster, fick mig att inse att Sydafrika inte var ett alternativ, trots erbjudandet om hus och hem och ett jobb med bra förmåner. Så här snart ett halvsekel senare var det väl bra att jag inte nappade. När min dotter Lotta läser detta är det kanske första gången hon hör om detta.
    Residensåret avslutades när jag fick ett erbjudande om ett jobb i Kramer Pub. Det var min företrädare på Residens Bosse Ericsson som kom med ett erbjudande jag inte kunde avstå från. Det blev en underbar period på jobbet som pubman på Kramer. En sjuttonmeterlång bardisk. Jag vill påstå att vi drev den första genuina puben om inte i Sverige så åtminstone i Mlamö. Någon som minns?


    Det är dags att berätta 8.

    mars 30th, 2013

    Nå. Så tog min fackliga, och samtidigt politiska, karriär i vardande ett abrupt slut. Ärligt talat så såg jag i ungdomligt övermod en politisk karriär framför mig. Andra hade gjort så varför inte jag. Samtidigt skall det erkännas att det tog ganska hårt på mig och på min familj. Lotta min dotter var bara dryga två år och minns väl inget av detta, men det satte spår i äktenskapet med Lottas mamma och mig..

    När jag i det skedet var som mest orolig och bedrövad och inte riktigt visste hur jag skulle ta oss vidare. Om jag gått till läkare i den situationen hade jag nog blivit diagnostiserad med en depression. Det var väldigt jobbigt.

    Så ringde telefonen. Det var från Hyresgästernas Riksförbund. De skulle anställa fem eller möjligen sex ombudsmän som skulle placeras ut över landet. Sundsvall. Norrköping och Helsingborg. Var jag intresserad av att söka? Naturligtvis. Gick en test hos ett ett företag som hette ”Saltsjöbadens institut för tillämpad Psykologi.” Jag tror det är korrekt skrivet. Tester med allting från mätning av IQ till stresstester över offentlig framställning till förhandlingsförmåga. Fyra dagar. Det gick vägen och jag fick välja plaeringsort och det blev Helsingborg. Vi bosatte oss på det då alldeles nybyggda Frederiksdal för att ett halvår senare flytta till tillHSB-kedjehus i Åstorp.

    Tiden jag/vi spenderade där både vad gällde jobbet och boendet skulle jag antagligen kunna skriva en liten bok om, men jag väljer att både för egen och för andras skull förbigå den med nästan total tystnad.

    En sak vill jag dock säga och det är att jag vid den tiden inte riktigt förstod hur stor skillnad organisationen jag arbetade i kunde göra.  Så sejouren blev kort där också.

    Tillbaka till restaurangbranschen var klösningen. Kastade ut lite krokar och fick ett hovmästarjobb på Residens som då var Kafé, Restaurang och Festvåning.och en stor uteservering på Bastionen vid kanalen mittemot Centralstationen. Etablissemanget drevs av Marcel Laurent. Konsul för Schweiz. En färgstark person tidigare köksmästare på Tunneln, hotell och restaurang på andra sidan Adelgatan. Nästan jämte Sydsvenskans gamla lokaler. Om tiden på Residens och det som följde kommer i nästa avsnitt. Jag var nu tillbaka i restaurangbranschen, och det kom att bli så i resten av mitt arbetsliv i en eller annan form. Nu skriver vi andra halvan av 1966.


    Dags att berätta del 7.

    mars 25th, 2013

    När jag nu fortsätter att berätta mina hågkomster från mina första år i restaurangbranschen så är det en detalj eller  händelse som jag vill berätta om. Restaurangchefen på Savoy flyttade till Kramer. Han ville ta med serveringspersonal dit för en nysatsning på det Anrika Kramer. Jag tog budet som var en övergångssumma och en ny kostym. Utan att gå alltför djupt in i saken så var det så att serveringspersonalen skulle inte längre handha kontanter mer än den korta stund det tog att när man presenterat notan som skrevs av matkassörskan för gästen. Ta emot pengar samt lämna i kassan. Detta var helt på tvärt vad vi/jag var vana vid. Jag såg ingen fördel med systemet för någon. Efter ett par veckor när jag påtalat detta och fick svaret att jag var bakåtsträvare och förändringsobenägen, så fick jag nog och lämnade. På stående fot. Dagen efter såg jag att mitt gamla jobb på Savoy var ledigt. Sökte och fick tillbaka min egen tjänst.

    Tidigare har jag berättat om de två turkiska möjligen kurdiska diskare som jag hjälpt att få ut ersättningar retroaktivt vilket gjorde det möjligt för dem att fortsätta sin resa till Kanada som hela tiden varit deras mål. Nåväl detta lämnade inte företaget någon ro och till den änden kom det en uppsägning  där motiveringen ”att jag med mitt fackliga verksamhet allvarligt stört produktionen inom företaget”. Det blev förhandling på lokal nivå med en ombudsman på avd 5 som ganska enkelt tillbakavisade uppsägningen vilken också återtogs. Stämningen var efter detta en aning spänd, så när Hotell och Restauranganställdas Förbunds stockholmsavdelning erbjöd mig jobb som ombudsman, så tvekade jag inte. Nu tänker jag att jag kanske skulle tänkt mig för när jag tänker på saken  50 år efter . Yngst som ombudsman i hela LO. Det betydde också att jag hade minst erfarenhet. Sosse långt ut på vänsterkanten kastade jag  mig in i jobbet full av idealism . Jag hade nog tjänat på att vänta några år innan jag tog ett jobb av den karaktären.Detta var 1963. Nybliven far till Lotta som efter tre månader flyttade upp till Jakobsberg tillsammans med sin mamma Agneta. Ett par jobbiga år både för mig och därmed familjen. Det kulminerade när jag på Kongressen 1965 kritiserade den dåvarande förbundsordföranden, med full rätt, men det var ett steg för stort så jag insåg att jag blev tvungen att ta min mats ur skolan. I nästa avsnitt skall jag redovisa hur det gick sen


    Dags att berätta del 6.

    mars 19th, 2013

    Skall föröka ta upp tråden från mitt inlägg nummer fem. Som jag berättat så bestod hotellet också av en Savoy Grill, med sina specialiteter. Det fanns också en cocktailbar med legendariska barmästare. Malmberg, ”Lunkan”, Baltzar, Renhed som komponerade en ”Genarp Sour” om jag nu minns rätt. Festvåningen skall inte glömmas med stora och påkostade tillställningar.

    Det fanns också ständigt återkommande gäster. Några kom dagligen. Jag har redan berättat om bankdirektören på bord 16. En annan var en kamrer av något slag. Han satt oftatst vid ett ettabord vid entrén till matsalen och kallades självklart för Haspen. Samma procedur varje kväll S.O.S (smör. ost och sill) och varmrätt.En liten snaps och en Ramlösa. En av mina kollegor fick inte servera vid hans bord då han ansågs ha för stora händer. En annan som jag då tyckte var lite till åren kommen dök upp med viss regelbundenhet och intog matsalen bara genom att i entrén pusta fram ”Cognac och Pommac tack”. Vare sig godmiddag eller annat. Så han hette ”Cognac o Pommac”. Broman förde anteckningar om serveringspersonalen. Fick oss att avslöja saker om varandra så han kunde föra in i sin bok. Många profiler kom och gick.

    En gång om året dök det upp en gäst som beställde in en burk rysk kaviar. En orörd enkilosburk. han tog fram något ur ett etui som liknade ett ett litet ägg gjort av guld. Han plockade fram detta ”ägg” och lade det försiktigt på ytan och då bedömde han kvaliteten på kaviaren genom hur djupt den sjönk. Det sägs att han en gång skickade ut burken. Underkände den och bad om en ny. Detta har jag dock inte själv sett. Hörsägen. Men jag har sett mannen göra testet.

    Sen kan jag inte underlåta att dela med mig en historia som rör en servitör Harry Karlsson. En genomtrevlig charmig garcon som tog lätt på livet och jobbet. Vi d ett tillfälle hade vi en lunch för ett sällskap amerikaner som kommit med Svenska Amerikalinjens ”Kungsholm” som hade stopp i Köpenhamn. Det var förbeställt för ca 20 personer ett delikatessassietter. En stor mängd assietter med det bästa huset förmådde. Det serverades vid sittande bord och vi var flera som gick runt och serverade de olika anrättningarna. ”Slirko” bjöd om av hummersalladen. Han började med en imposant dam, böjde sig fram fram och log och sa:” Ska du ha mer hummersallad kärringdjävel”. Damen greppade besticken och tog för sig av salladen och vände sig mot Karlsson med ett leende. ”Tack vaktmästaren. den var väldigt god”. Den enda gången jag upplevde Harry helt ställd. Man skall vara försiktig i alla lägen.

    En annan legendar var Axel Svensson. En utomordentligt skicklig hovmästare. Han hade kommit lite till åren och nyttjade nog lite i överkant.Varje dag före lunch tog han en sexa vinbärsbrännvin ”för att komma igång”. Han var välkänd för alla gäster som en profil. En kväll kom han fram till bord 8, ett runt bord som betraktades som ett av de bättre i matsalen. Fyra kända herrar ur Malmös företagsvärld. Värden frågade :” Axel, vad äter vi ikväll?” Axel tog sig runt  hakan, funderade några sekunder sen sa han:”Kan herrarna ta sig an ett nyslaktat lamm så skall jag se vad vi kan göra”. Han fick sålt lammet!

    En annan profil var en man som jobbade i grovdisken. ”Otto med gadden”. Namnet p g a att han hade en enda framtand som stack ut. En tystlåten man som inte gjorde mycket väsen av sig, utom när han nån gång då och då efter en löning fick utbrott på allt och alla. Inte ens Lendrop gick fri. Han kastade förklädet och skrek: ”Nu ger jag fan i detta och gick hem”. Detta var alltid på en fredag och han hade köpt ut. Ingen brydde sig för alla visste att på måndagen stod ”Otto med gadden” och diskade igen.

    En matkassörska. Fröken Mårtensson, jag vet än idag inte hennes förnamn. En riktigt bitsk dam som vid den tiden väl var i femtioårsåldern. Hon kunde vara riktigt elak. Gemen mot de kollegor hon hade bestämt sig för att inte gilla. Jag var inte av dem tack och lov. Hon bedrev låneverksamhet i privat regi. Flera vet jag som efter avslutat jobb hamnat på lokal och inte kunde betala notan, kom ner till Fröken Mårtensson och lånade mot återbetalning vid nästa lön plus ränta.

    Det blev långt och kunde blivit längre, men bra för nu!


    Dags att berätta 5

    mars 12th, 2013

    Jovisst var Savoy ett fantastiskt etablissemang för gästerna och i stora delar även för stora delar av personalen. Det fackliga arbetet fortsatte utan någon större dramatik liksom arbetet,

    Vi är nu i början av 60-talet . På hotellet fanns då redan det som hette Savoy Grill. Den blev en institution med många stamgäster både i restaurangdelen men också i Ölskänken. Legendarer både bakom och framför baren. Sture Andersson en tidigare servitörkollega flyttade in bakom skänken och blev i sinom tid kultförklarad. Det fanns flera. Frans Makar, senare delägare i Golden days och Sir Toby´s. Maten grillades i en kolgrill och standadrätterna gick som smör i sol. Pustaschnitzeln med tre såser kom till här och jag undrar hur många tusen det såldes genom åren. Lövbiff med raspad pepparrot och friterade lökringar. Iskällarsaltad lax med dillstuvad potatatis. Tournedo Sabbatini..Husardessert en vaniljglass som rullats i nougat och bars fram till bordet med en grep med halm. Den kulle likna en hästskit.  Grillen var ingen stor del för oss som jobbade i matsalen även om vi tittade in då och då. Jag måste tillägga att där var all serveringspersonal kvinnlig.

    Servitör i matsalen innebar också en hel del festvåningsarbete. De riktigt stora arrangemangen var t ex de middagar Kockums bjöd på vid sjösättningarna. Kockums var vid tiden ett av världens största varv och sjösatte mycket tonnage. Det var ofta norska skeppsredare som köpte fartyg fån Malmö.

    Dessa sjösättningsmiddagar var som jag minns och kan bedöma det främsta vi arbetade med. Inget sparades, och då menar jag inget. Folk från hela världen fanns på plats. Krävande gäster men också generösa, de flesta om än inte alla.

    Ett par exempel på vad som kunde hända. En kväll vid pass klockan 11.00 då köket redan börjat ”valsa”och inte var så glada över nya gäster gick jag ensam i matsa,len och passade de få gäster som satt kvar. I dörren står så plötsligt skeppredare Herlovsen (stavning). Jag hälsade välkommen . Han tittade på sin klocka och samtidigt gav han mig 200 kronor och bad mig ordna något gott som kunde passa till en pils och en dram för tio personer.. Bävande närmade jag mig kök och kallskänk och gjorde min beställning. Gravad lax och dillstuvad potatis. Det gick bra och jag satte förstås gästerna på min ”station” och förutom tipspengarna gjorde jag en rejäl slant på notan som blev stor. Kaffe och dyr cognac. Mycket lyckad tillställning..

    Jag minns samtidigt att efter nästa dags sjösättning med middag kom det  en dag med fullsatt frukostmatsal . Vi öppnade 07.00. Ett trött huvud på en trött kropp tog emot beställningar och sprang och sprang. Det var ingen buffé. Var och en beställde vad den ville ha. Det brast nästan för mig när en japansk gäst kom fram till mig, jag hälsade good morning och placerade honom och var beredd på att ta beställning. Då räcker människan fram en lapp där det står prydligt plitat med verslaer. HAVREGRYNSGRÖT! Ända från Japan för att äta havregrynsgröt.

    Så kunde det vara. Egentligen vill jag inte namnge personer men jag vill gärna nämna en eller ett par. Den ene är en som de allra flesta känner till. Sten Broman denna ovanliga person som jag stött på i så många sammanhang på krogen. För egen del var det alltid en fröjd att ha med honom att göra. Det finns kollegor som tycker/tyckte annorlunda, men för mig en favorit.  En annan ständigt återkommande gäst var bankdirektören Claes Lindskog. Alltid lika verserad och vänlig. Krav? Javisst, men de kände vi till. Varje lunch efter husmanskosten, och kaffet och en Corona mindre, fick man en ovikt tia i övertips ÖT kallat.. Lindskog skrev senare en bok. ”Utsikt från mitt stambord” . Bordet var nummer 16 med bra utsikt över matsalen och med ryggen fri. Bordet delade han ibland med Broman och Fritiof Nilsson benämnd ”Piraten”som hade samma bord som favoritplats.

    Bra för nu!


    Dags att berätta 4

    mars 11th, 2013

    ”Joråsåatt”, den sommaren på Falsterbohus blev minnesvärd. Jag skulle återkomma dit sommaren 1967  som hovmästare. Återkommer till det efter det att det hänt en massa andra saker.

    Tillbaka till moderhuset, det då så fashionabla Grand Hotell Savoy som var det fullständiga namnet Hotellet som i ”Piratens” ”Bock i örtgård ” hette Hotell Horn och före det Hotell Svea. En liten lustig anknytning är att jag är medlem i en gymnastik förening som grundades på hotellet 1872 och tog namnet Gymnastikföreningen Svea 1872. Denna förening huserar sedan hundra år i ”Petri Läroverks gymnastiksal som ligger rakt över gatan där jag bor. (värdelöst vetande).

    Vid återkomsten återgick allt i invanda rutiner. Ett bra gäng arbetskamrater, Tufft jobb med långa och tunga arbetspass. Ledningen ställde stora krav och drev företaget framgångsrikt både ekonomiskt och med högt anseende. Lars Lendrop var inge man man skojade med. Hans ekonomidirektör Ove Lanné räknade verkligen på örena, Så mycket ”personalvård” blev det inte. Det inskränkte sig till ett julbord alla blev bjudna på Julaftons eftermiddag då vi fick äta upp det som var kvar av Savoys berömda Julaftonsjulbord.. Denna lunch var förbeställd och fullsatt. När gästerna lämnade vid halv tre beställde de samma bord nästa år. Vi som stannade och åt fick både en öl och 2 snapsar. Efter det ”asade” man sig hem för att fira jul. Inte så kul och populärt hos alla det vet jag bestämt.

    Mitt engagemang i det fackliga fortsatte. I ganska kraftig motvind skall sägas. Ett exempel. Under en ganska lång tid uppmärksammade jag att två av personalen i disken var på jobbet hela tiden. När jag än jobbade så fanns de där. Jag minns ännu vad den ene av de två turkiska männen hette. Sukru Dagistanli. Under en tid pratade jag med dessa diskare och förstod att det inte stod rätt till. Jag påkallade ledningens uppmärksamhet och efter förhandlingar och många långa diskussioner fick dessa två män och familjeförsörjare ut en ansenlig summa pengar för utebliven övertid och för låg lön. Detta gjorde möjligt för deras familjer att fortsätta till deras ursprungliga mål som var Kanada. Innan de åkte blev jag bjuden på en turkisk familjemiddag i deras trånga lägenhet i en usel fastighet nere på Gamla Väster. I närheten av Trånga Västen.En exotisk upplevelse i början av 60-talet då det flesta invandrade kom från Tyskland vad gällde min bransch.

    Nu är det natt och jag ” drar jag röven i koksen” som en gammal god vän brukade uttrycka saken. Inte vet jag var det kom från, men han nyttjade det jämt . Det var min gamle vän och kollega Bosse Ericsson. Som jag tror är den mest elegante servitör jag arbetat med, och det har blivit många genom åren! Han gick bort alldeles för tidigt!


    Dags att berätta 3.

    mars 8th, 2013

    Innan jag fortsätter att berätta om hur jag lämnade savoykoncernen första gången måste jag berätta om sommaren på Falsterbohus som under en rad år drevs av Lars Lendrop. Det var sommaren 1960, och det var en av de roligaste somrarna i livet. Hårt arbete med tidiga frukostar och sena kvällar men också med ungdomlig ork, och sovsnittet per natt för perioden maj-september låg  på 3-4 timmar.

    Det var en samling härliga människor att jobba tillsammans med . Det kom en och annan rövare från stockholmshållet. Det hade för vana att åka runt på sommarkrogarna och dra in slantar på alla möjliga och omöjliga sätt. Historier om att de tryckte ut bongar från maskiner som inte hörde hemma på ”huset” men som klarade sig förbi våra kassörskor. Det kunde pågå en tid innan de upptäcktes och drog vidare till nästa sommaretablissemang.

    Jag vill heller inte underlåta att nämna den sommarens husband. Det var det så världsbekanta http://en.wikipedia.org/wiki/Lecuona_Cuban_Boys. Sångerskor och sex-sju man. Varje kväll på scen. En dansk underskön cigarettflicka ,”Lycke” som bevakades som en örn av hennes farbror som var barpianist och som spelade luncher och eftermiddag.

    Familjerna Wallenberg spenderade stora delar av somrarna på ”Huset”. De nu så inflytelserika Markus och Jakob har ridit ”möllesäck” på mig. Jo, lite fjäsk lönade sig. Marc Jr stod en morgon ute i räjongerna som var förbjudet område för gäster och hängde i matkassan.Kände inte igen honom på ryggen. Jag klappade honom på axeln och bad honom försvinna! Han vände sig om och sade ett avmätt. ”Strax” med ett snett leende.

    Kungligheter roade sig kungligt bl a med en välkänd hockeyspelar. Det fanns en trappa från matsalen ner i baren. Sena kvällar roade sig ungdomarna med att åka bord ner för trapporna! Tänk om jag haft en mobilkamera och ett rymligt samvete. Nu var inte det de mest sensationella som hände men det berättar jag inte om trots att det är över 50 år sedan.

    Det måste också berättas om tisdagskvällarna var ”Rosenkvällar”(osäker på benämningen). En välbekant blomsterfirma från Malmödekorerade matsalen med ett överflöd av röda  rosor och matsalen var alltid fullsatt. Det var den skånska societeten blandad med kamrater från stora delar av övriga landet. Vi jobbade som fan och tjänade bra med slantar! Tänk om man hade haft och kunnat använda en kamera!

    Det går inte att berätta om Falsterbohus utan att nämna derbymiddagarna. Vilka fester! Då dukades det t o m i det intilliggande Casinot, som annars var ett ungdomstillhåll med disco. Fanns disco 1960.?

    Milda makter. Minnena strömmar över mig, somt man kan, somt man inte kan och som man inte vill berätta!

    Lediga kväll, som inte var många, tillbringade vi på ”Strandhotet” som vi benämnde Strandhotellet ett stenkast bort från ”Huset” och våra personalbostäder som av någon anledning kallades ”Paradiset”


    Det är dags att berätta 2.

    mars 6th, 2013

    Serveringsjobbet innefattade också en period med praktik i ett kök som styrdes av köksmästare Einar Petterson, en legendar i Malmös restauranghistoria. Första dagen i köket ställde han mig i renseriet med en låda färsk sjötunga. Han visade på två tungor sen sa han” filéa och rapportera när du är klar”. Det gick och jag påstår att jag fortfarande kan filéa plattfisk, men även annan fisk, på ett fullgott sätt. I ett restaurang kök av den storleksordningen var många sysselsatta. En vakt bestod av souschef, två på sås och fiskspis, en på soppspisen. En som var på stekspisen (rotisseur) dessutom bemannad köttbod med en man, ibland två.. Kallskänk med minst två kallskänkor och så en konditor. En dam som bemannade kaffeköket.HUsfru och ett  biträde som såg till att allt fanns. Rea rockar, handservetter, Dukar servetter, ljus m m.

    Även om nu jobbet var trevligt med arbetskamrater som i vissa fall var riktigt originella karaktär. För att inte berätta om alla de ofta återkommande gäster som ibland beredde mycket glädje men samtidigt ställde ohemula krav.

    Sten Broman, Fritiof Nilsson benämnd. Många, många många fler!

    Om det och lite annat i nästa del.

    I matsalen 8 servitörer, inga servitriser vid denna tid i matsalen. Två hovmästare och restaurangchef. Matkassörska, spritkassörska. Smörgåsnisse ibland två. Två findiskare, en grovdiskare. En personal i renseri. En i silverputsen och två i det egna tvätteriet. Ibland dök dessutom en restaurangdirektör upp.

    Först måste nämnas att det fanns en inbyggd ”fiendskap” mellan kök och matsal. Den tog sig många och ibland bisarra uttryck. Eftersom jag pratar och skriver mycket om fotboll så är det värt att nämna att det fanns en skarp linje mellan anhängarna till MFF och IFK Malmö. Det är värt en egen historia. En lagermästare.

    Först som sist kan jag berätta att jag trivdes väl med jobbet som var väldigt hårt ibland men ibland bara kul och för det mesta ganska lönsamt. När jag började var 10% på det man sålde den lön man fick. Senare infördes en beskedlig lönegaranti. Jag kan inte påminna mig nivån. Övertid existerade inte.Jag och andra kollegor fick gå nåtter igenom och passa upp herrar som hade pokernätter med potter som tangerad och ibland överskred min årslön. Lite sur i masken blev i alla fall jag när de lämnade kl 03.00 utan att ens tacka för alla gånger man sprang trapporna och hämtade ”mahognygroggar”. I undantagsfall fick man ett par kronor av dessa  herrar från välbärgade delen av den malmös välbärgade borgarklass. Ni märker att jag avstår att nämna dessa personer vid namn. Vad skulle det gagna historien.

    Vi i serveringspersonalen hade omklädningsrum och matrum i samma utrymme. En åt och en kammade håret.. Det ena efter det andra som hände gjorde att jag snabbt blev fackligt engagerad i Hotell-och Restauranganställdas förbund Avd 5 i Malmö. Ganska snart efter det också platsombud. Företagsnämndsmedlem.  Detta var inte en enkel ekvation i slutet av 50- 0ch början av 60-talet. Mer om detta i nästa avsnitt.

    Men redan nu kan jag säga att min  tid på flaggskeppet i lendropkoncernen inte blev särskilt långt i den här omgången, men det finns mer att berätta och det kom fler perioder i koncernen.