Undrar om EU kommer att hålla ihop med den utveckling vi ser nu. T ex är Cameron på väg att svänga. Kan tänka sig att UK kan komma att lämna unionen..
Europas nutid/framtid ter sig allt besvärligare. Sorgligt.
Kom att tänka på saken när jag tittat på en av dessa otaliga filmberättelser om fasorna från andra världskriget.

När jag skriver gemensamt problem, så menar jag ett nationellt men även internationellt sådant.
Det gäller Eurozonen.

I ett nyhetsprogam igår visade man på de oerhörda flyktingströmmar som rör sig mot och in i Europa från oroshärdar, med svält och och umbäranden som är svåra att ta in. De kommer från Syrien, Afganistan m fl regioner med krig , förföljelse av olika art och total fattigdom. Stora mängder över Balkan på sin väg in i EU. Omätbara umbäranden.
DE kommer som alla vet i tusental över Medelhavet i båtar och flytetyg där de alla utsätter sig för direkt livsfara. De flyr från fattigdom, förföljelse och och en brist påframtidstro. De jag skriver om nu är utomeuropeiska flyktingar. Detta problem är EU:s och vi måste kräva ett enhetligt förhållningssätt. Det var väl så EU var tänkt att fungera.Någon samsyn på detta problem kan jag inte ens skymta vid horisonten. Ungern bygger en 17 mil lång mur vid sin gräns.

Inom EU har vi genom medlemskapet fri rörlighet för medborgarna. Vi ser dagligen exempel på dessa migranter som på olika sätt söker en utkomst. Detta främst genom tiggeri, gatumusik och annat. Jag vet att man inom EU ser olika på hur man skall handskas med denna grupp som blivit ett allt mer påtagligt inslag i gatubilden. Vi reagerar olika av olika skäl. Jag har mitt sätt att hjälpa. Andra vägrar och vissa angriper rent fysiskt tiggarna. Det senare naturligvis helt oacceptabelt. Dessa migranter etablerar provisoriska boenden på olika platser runt om i samhället som när jag ser dem får mig både arg och ledsen. Arg å markägarnas vägnar och ledsen över att våra myndigheter inte lyckats att på ett eller annat sätt lösa frågan om ett anständigt boende. Anvisa platser i staden utkanter och res militärtält som säkerligen finns i moblager på Revinge. Busstransporter och och möjlighet att sköta sin hygien. Jag anser det ovärdigt att se dessa kåkstäder och hur de okontrollerat breder ut sig. De är de facto här och det går inte att utvisa dessa grupper.
Detta är ett lokalt och nationellt problem.. Jag kräver en förändring. Kommuner och Regering måste agera.

Till sist, jag har ingen lösning på problemen. Jag är en medborgare som mår dåligt av det jag ser.

Idag köpte jag biljett till IFK Göteborg borta.  Femte sista platsen på den sektionen. IFK borta är en match alltid som kittlar lite extra.

MFF har en förhållandevis  tuff start i årets Allsvenska. Sundsvall borta till att börja med. Nykomlingar sprattlar alltid emot lite extra. Nytt konstgräs hitills obekant för årets MFF. Kanske träning dagen innan.

Utöver det har veckans träning med kraftigt decimerad trupp p g a landslagsspelare borta kanske blivit ett litet streck i räkningen för Åge Hareide. Missad träningsmatch is också ett aber.

MFF favorit men får se upp med ett lågt spelande sundsvallslag som med en och annan kontring kan stå emot ett på pappret överlägset Malmö. x2

Nu är det strax dags att tippa hur årets Allsvenska slutar. Jag har lyckats ”hyggligt” de två senaste åren, men i år blir det svårare än tidigare år..

Vägar jag tropå det jag ser i MFF.  Träningsmatcherna mot lag som inte riktigt räckt till. Där räknar jag in cupmatcherna ända tills mötet mot ett lag som kommer att vara med däruppe när serien är slut. En duktig tränare med ett lag som både kan försvara och som kan trilla bolla riktigt hyggligt. Mot det laget kom MFF till korta. ÖSK eliminerade MFF i Svenska Cupen. Det var bittert.. Underprestationer på flera fötter. Jag hoppas det var tillfälligt. om inte är seriesegern och favoritskapet en illusion som kan spricka.

Skall fundera ett par dagar till innan jag tippar. Det kan hända mer i både MFF:s och andra klubbars bemanning. Det vill jag först se.

Men, guldfavoriter är MFF än så länge.

Senaste händelsen i Paris är en genuint  avskyvärd handling som skickar rädsla runt jorden. Även jag känner rädsla för vad som kan komma att hända i världen. På så sätt har terrorn lyckats, den har fått en gammal man i Malmö att känna rädsla, inte för egen del, men för den europeiska gemenskap vi lever i, för vilka konsekvenser det kan få för min familj, barn och barnbarn.
Det var terrorn som vapen mot den enskilde som är illa nog, men än värre är angreppet på samhällets viktiga strukturer. De grundläggande demokratiska värderingar som vårt land delar med de flesta länder i vår omgivning har fått en bredsida avlossad mot sig.

Våld föder våld.

Jag har nu varit ansluten till Facebook under ganska lång tid, i två omgångar. Den senaste under ett par år.

FB är en fantastisk företeelse, där alla kan komma till tals. Det finns grupper som bereder stor glädje och information, men dessvärre också ger utrymme åt propaganda för alla möjliga företrädare för ideer och tankar som kolliderar med mitt sätt att se på världen, och vårt land.

Jag inser och anser att det skall finnas utrymme för även det som i mina ögon gränsar till extremism. Ibland har jag försökt föra fram tankar som kolliderar med många av dem som har annorlunda syn på brottslighet, invandringspolitik och angränsande ämnen.  Extrema åsikter tar   sitt ursprung i rädsla,  Jag har inte extrema åsikter och är inte heller rädd för hur det ser ut i vårt samhälle. Jag har ibland synpunkter på hur samhällets sköts på många olika områden. Jag läser förtvivlade inlägg på nät och i tidningar om hur vårt samhälle kommer att tas över av krafter som som kommer att införa lagar som stammar från främmande religioner . Hur man kommer att förvandla vårt sekulariserade samhälle till ett samhälle  som kommer att lyda under sharialagar.

Jag har också noterat hur delar av den invandrade befolkningen inte lever upp till de normer vi hittills har levt under i Sverige. Detta är ett problem som vilken regering som nu kommer att regera måste ta reda på. Det är oacceptabelt att gängvåldtäkter får passera utan straff. Jag kan ta fler exempel, men ni känner redan  till vad jag menar. Dessa brott tillskrivs ryktesvägen invandrarpojkar. Även annan brottslighet av lindrigare och grövre art knyts också till dessa grupper. Vad som är sant och inte sant vet jag inte. Har ingen insyn, men det är illa nog att detta sprids i samhället.

Jag kräver av de partier som nu regerar, hur länge det varar att de tar ansvar för den utveckling vi ser..

Utöver det kan jag säga att den tidvis vulgära debatt som pågår på FB får mig ibland att kräkas.

Förstatliga all järnvägstrafik. Billigare att köpa ut privata utförare än att fortsätta som det är nu.

Det måste finnas resurser att utbilda och ge arbete för att upprätthålla standard och säkerhet i järnvägstrafiken. Obegripligt att politikerna inte prioriterar infrastrukturen. Både på spår, vägar och vatten.

Gäller även skolan. Ingen tvekan. Om man har någon känsla för rättvisa är det en självklarhet.

Jag struntar i vad partierna babblar om. Alla måste väl förstå!

En stormatch. Två anrika lag.Båda tippade topplag. Det jag borde känna är spontan glädje över att det är matchdags och att ”vi” leder AS. ”Vi” har hemmaplan mot en toppkonkurrent. Allt upplagt för fest.

Då gnager det ändå. Oron över om allt kommer att flyta på med bra fotboll och ett evenemang som rullar på utan incidenter.
Jag vill vädja till alla mina supporterkamrater att avstå från sådant som inte är tillåtet under arrangemanget. Låt mig och alla andra lämna vår ”Himmaborg” med ett leende på läpparna. Tre poäng och en match där fotbollen och kärleken till laget spelat huvudrollen.
Tack för det!

Martin, P-A och alla ni andra.
Det som står alldeles klart är att när flera känner olust bland mina vänner, kan vi nog vara helt säkra på att den känslan sprider sig.
Ni skall veta att för mig är detta motsägelsefullt. Jag vill ha fullt på vårt stadion. Jag vill vinna och jag kan ta en förlust även om det svider. Det jag har svårt att acceptera är när våra egna supportrar åsamkar vår klubb inte bara ekonomisk skada uta utöver det sprider en känsla inte bara hos mig utan även hos tänkbara stadionbesökare, de som brukar benämnas marginalåskådare.
Jag skall ta ett exempel. Jag har en kusin som tillsammans med sin hustru följer MFF nära, men nära menar jag att de följer matcher tabeller och ibland på tv, men som aldrig skulle gå ”po match” p g a detta vi pratar om . DE är i min ålder, en av dem i alla fall, och känner sig otrygga.

Lyssna .! Jag har ingen lösning på problemet. Det är bara att beklaga att det finns . Jag tror mig veta att att MFF och myndigheter, förbund och andra försöker hitta lösningar.Det finns en rädsla och en tvehågsenhet när det gäller att ta itu men set vi ser som ett problem.
Det jag pratar om är det som händer på stadion. Otillåtna aktioner av olika slag. Tillträde beviljas även personer som man redan innan vet kan komma att förorsaka olika problem.Där tycker jag man skall börja. Om jag skulle anlända starkt påverkad av alkohol eller andra droger tycker jag att man skall stoppas vid grindarna. Är det inte egentligen ett rimligt krav. Besvisligen har drogpåverkan en negativ inverkan på hur individer uppför sig. MFF har vad jag förstår rätt att stoppa mig vid entren om jag är märkbart påverkad. Vad är det som hindrar MFF från att nyttja den rättigheten?

Än en gång. Jag går till stadion för att se mitt lag spela och inlemmas i en supporterskara som följer uppsatta regler. Glädjas åt vinster och möjligen acceptera en förlust men kan aldrig hata, bränna, använda våld eller deltaga i t ex rasistiska tillmälen eller liknande avarter.
Det som brister i respekt för andra supportrar får mig att bli ledsen och uppgiven.

Märk väl ! Jag har inte berört det som kallas ”fotbollsrelaterat våld” ute i samhället. Där har politikerna ett ansvar.
Det har nämligen inte med fotboll att göra ett endaste dugg.. Det är en annan historia.

Malmö är den plats på jorden som jag bott mest på. Det började sent 50-tal. Sen har det varit kortare och längre boenden på olika håll i landet. Skanör, Stockholm, Helsingborg, Åstorp, Göteborg och Veberöd och nu sedan 15 år, återigen Malmö. Det är en stad jag älskat sedan första stund, trots besvärligheter i början med framförallt boendet. Majorsgatan 4 trappor  utan centralvärme och med dass på gården. Det hade inte n’ån särskild charm kan jag intyga.

Men sta’n har varit härlig och är det fortfarande om än förändrad ur nästan alla synvinklar. När jag ser journalbilder från min första tid i Malmö tror jag inte riktigt att jag varit med om så kolossala förändringar.

Från att ha varit en ganska homogen stad med stora industrier som sysselsatte tusen och åter tusen i sina fabriker, på varvet och i handel, kom jag tillbaka till Malmö som företagare i liten skala 1981 och såg att förändringar skett men inte så genomgripande som det vi sett sedan dess.

Vi drev Restaurang Davidshall på Davidshallsgatan. En anspråkslös lunchrestaurang med ett trevligt klientel. Tänker gärna tillbaka på den tiden. Många stamgäster av vilka vissa blev vänner. Nåja, det var inte så att vi skar guld med täljkniv, tvärtom, så vi lämnade efter ett par år för verksamhet på annat håll.

Så flyttade vi till Malmö igen 1999. Det var som att komma hem.  Hem till ett boende under ombyggnad, bygget Malmö. En del var sig likt men det pågick en alldeles påtaglig förändring av det fysiska Malmö. En ombyggnad i allt högre tempo. Det var nödvändigt, det förstod säkert alla. Om inte ”stadens fäder” agerat vete gudarna hur det gått.

Vid sidan av denna fysiska, strukturella omdaning ändrades den demografiska sammansättningen av Malmös befolkning på ett par sätt. De tidigare så självklara jobben hade i stora delar försvunnit och det blev svårare att få jobb. En del flyttade ut. Andra flyttade in. Befolkningens sammansättning förändrades under de kommande åren ganska rejält.

Människor sökte sig av olika skäl till Sverige och Malmö ligger nära kontinenten. Styresmännen kunde inte förutse den ökande tillströmningen av flyktingar och andra invandrare. Detta har förorsakat problem med försörjningen av bostäder, skolor, förskolor och annan social service eftersom delar av de invandrade är svaga grupper den första tiden i ett nytt land och i ett nytt sätt att leva.

De är inte avundsvärda men man kan gratulera de som kommit och sluppit krig och annat elände i sina hemländer. Men med en svag arbetsmarknad med få jobb som direkt kan gå till grupper som inte har språket och inte riktigt hittat sin roll i det nya landet så uppstår det svårigheter, framförallt för de som är utsatta.

Konsekvenserna av det jag skriver är att Malmö står inför en ganska rejäl utmaning för att klara av att lösa dessa problem. För visst är det problem.

För egen del har jag hela tiden under de senaste åren med ökad invandring hävdat att det på lång sikt kommer att gagna Malmö och malmöborna på lite längre sikt. Har väl för det mesta fått medhåll av en majoritet av kamrater och bekanta jag diskuterat frågan med.

På senare tid har jag dock tyckt mig märka en omsvängning. Jag tolkar det som att allt fler tittar på Malmö med skepsis. Kommer vår stad att kunna handskas med det faktum att staden fått ta emot oproportionellt stor del av nyanlända jämfört med de flesta andra kommuner i landet?

Ofta hör jag invektiv såväl mot politiker ”som går i filttofflor” som mot de invandrade och deras familjer. Högljudda röster pekar på än den ena och än den andra misshälligheten i hanteringen av de invandrade och deras situation. Påståenden om missförhållanden som sällan går att få bekräftade. I delar alltså ryktesspridning.

För egen del vill jag verkligen inte blunda för besvärligheterna som de facto finns. Men jag har som medborgare rätt att ställa krav på att myndigheter – i form av kommunala instanser, från olika politiska partier och andra intressenter – förmedlar korrekt information i ämnet.

Berätta om vilka mått och steg ni vill vidta, visa med siffror och andra fakta vilka problemen är. Redovisa vilka konkreta åtgärder som krävs för att Malmö inte skall bli ett fäste för politiska riktningar av ett slag som inte jag önskar mig!

Jag tror fortfarande att det som idag ses som problem av ganska många på sikt kommer att berika och utveckla vår stad. Nu är jag ingen politiker utan en iakttagande, pensionerad medborgare som tittar på mitt Malmö en alltmer framträdande rynka mellan ögonbrynen.