Innan söndag kommer ett reviderat allsvenskt tips. Ett par saker har hänt, och något till kommer säkert att hända, som gör att jag kommer att ändra på någon eller några positioner i tabellen.
Som vanligt börjar mina premiärnerver spöka. Resan till gaismatchen skall bli väldigt spännande.
Någon påpekade på ett forum att MFF haft lite tur i lottningen. De första bortamatcherna kommer av allt att döma att spelas på planer som är fullt godtagbara. Vår egen förstås, men även premiären mot Gais verkar ju bli okej.Sen plast som ju är att föredra framför ”fotbollsåkrar”.

Per verkar ha lättare för att umgås med ”Pep” än han hade med Hans Gren!:-)

Här ser ni två av mina verkliga favoriter i MFF. Daniel Andersson till vänster och Niklas Skoog.

En ”gammal” favorit med två av mina karater i Kommando Kellerman

En glad familj. Joseph verkar glad över att vara tillbaka i MFF,

Gilbert Sabbah med fru. Gilbert är en mångårig supporter och jobbar med frivilligarbete  i MFF och Fotbollföreningens Vänner.

Fler bilder följer……..

Det blev en trevlig kväll när MFF firade sitt först så framgångsrika sekel. Av oberoende bedömare räknas MFF som Sveriges första fotbollsförening. Jag protesterar naturligtvis mot ett sådant omdöme. Som medlem och supporter hoppas jag naturligtvis att när de kommande hundra åren skall summeras omdömet skall bli detsamma. Framgångarna får gärna börja direkt, nu, i år, mot Gais på måndag åtta dagar. Jag vill tro att det blir en komfortabel seger mot ”Makrillarna” från Göteborg. Be mig inte motivera varför, det är kanske mer en känsla av och en förhoppning om seger. Men jag kommer att bevaka på plats.

Gårdagskvällens arrangemang är nog MFF nöjda med. Det   flöt på i ett hyggligt tempo. Maten som serverades svarade väl mot de krav man kan ställa på ett så stort arrangemang. Jag är nyfiken på MFF fick betala för ackordet.

När jag får ordning på min kamera kommer jag att presentera en del bilder. Min nya dator och kameran verkar inte trivas så bra med varandra. Jag jobbar  på det!

Jag har Olles tillstånd att lägga ut denna krönika som publicerades i Efter Arbetet för en dryg vecka sedan. Tyvärr hittade jag ingen länk men det går så här också!

MFF är tidsanpassat 2010-02-21 ”Skriv nu ingen underdånig hyllningsskrift”. Ordern kom från Eric Persson, som en gång skapade Malmö FF och byggde det till ett av gamla Europas främsta lag. Han ville förmana Ken Olofsson och mig; vi höll på att skriva en bok om MFF. Eric Persson höll ett diskret kontor i MFF-stadion. Den ägde klubben tillsammans med HSB, vars fastighetsservice sköttes av MFF:s kassör Hilding Carlberg och av den en gång geniale vänsteryttern Andreas Nilsson, nyligen fylld 100 år. Jämnårig med sin eviga klubb. Eric Persson skötte på lediga stunder kommunal­politik; han representerade socialdemokratin, en del av partiets bildnings- och kulturfraktion. Han lät spelarna kämpa sig genom språkkurser (Linguaphone) och vid utlandsresor ingick alltid besök i särskilt värdefulla kyrkor. Bildningsarbetet var vänligt men strängt. Jag påminner mig en tidig 70-tals resa med MFF till iberiska halvön. Spelarna drog i gång med sången Eviva España. Eric Persson röt:” En enda ton till och ni kastas av spelarbussen”. Eric satte aldrig sin fot i Francos Spanien.

På MFF-stadion hängde en väldig tavla. Den föreställde det oslagbara guldlaget. Vid klubbens förra stora jubileum, 1950, lekte sig laget till SM-guld och tog 42 poäng av 44 möjliga. Laget spelade 49 allsvenska matcher i rad utan förlust. Lätt melankoli och sentimentalitet griper mig när jag ser att ingen enda av dessa legendariska spelare röstas in i århundradets MFF. Som om inte det fotbollstekniska geniet Kjell Rosén väger tyngre än varenda blå spelare med undantag av Bosse Larsson. Den späde Calle Palmér med sin strategiska blick och perfekta bollkontroll är mäktigare än fem stycken Martin Dahlin. Så kan man fortsätta och till slut inse att dagens fotbollshistoria inte har sin början 1950 utan 1970. MFF minns man inte främst för Eric Persson och hans förbundna i folkrörelser och kooperation, mer för den tid då den kraftfulle bankdirektören Hans Cavalli-Björkman och hans hov styrde. Cavalli-Björkman använde förresten Kjell Rosén som sin private chaufför. Klubbens historia skiftade riktning i samma tids­period som Olof Palmes regering avlöstes av Thorbjörn Fälldins borgerliga allians. Under det tidiga 50-talet levde spelarna i ett slags symbios med sina supportrar. Erik Nilsson, den väldige backen och OS-guldmedaljören, arbetade som flera andra på SJ. Några slet på varvet, på Kockums.

På 70-talet togs språnget in i professionalismen. Unga spelare fyllde sin tid med träning och matcher, någon gång studerade de också. Eric Persson drevs till hjärtslagets gräns inför idén att fläcka klubbtröjan med reklam: Aldrig sa han. ”Ja möjligen då någon uppmaning att använda Black Jack” – ett gammelmansskämt. På 70-talet förenades klubben med sponsorer och blev ett varumärke.” Vi ska ut i Europa”, sa Cavalli om klubben som långt före kriget genomkorsade kontinenten. Han lyckades; MFF nådde final i Europacupen. På den tiden vi diskuterade fotboll i politiska och ekonomisk-sociala termer ställde vi 50-talets industrialism, inbäddad i folkhemmet, mot 80-talets globaliserade finanskapitalism och individualism. Med våra abstraktioner ville vi säga att den folkligt baserade fotbollen övergick till att bli handelsvara och att spelarna skildes från sin naturliga sociala bas. Kontinuiteten kunde ändå anas i MFF. I första hand via spelare som Bosse Larsson, Krister Kristensson, Puskas, Tapper, Roland och Roy Andersson, Jan Möller; alla med oändliga rötter nerstuckna i Malmös östra eller södra förstäder. Men också via valet av tränare; de mest framgångsrika har kommit från det vi kallar utlandet, från Spanien och Storbritannien. Labour-sympatisören Roy Hodgson från Croydon i södra London förenades med den radikale folkrörelsemannen Tord Grip från Ytterhogdal och den kombinationen ledde till fem raka vinster i allsvenskan – oöverträffat. Med reservation för min geografiska (inte emotionella) distans till dagens MFF kan jag ana ett ”tillbaka till det förflutna”, till internationalism och de sociala rötterna.

Den modellen ser helt annorlunda ut än 50-talets. Tränaren kommer förvisso från karriär i Storbritannien, men talar helsingborgska, och han ska få hjälp från Spanien. Men spelarna bär inte på oändliga släktarv från Sofielund, Möllevången, Kirseberg, Sorgenfri eller Limhamn. De kan berätta historier från Chile, Balkan, Brasilien, Danmark (för all del), Holland, Kamerun, Nigeria. Över detta vitala, globala Malmö styr ännu ett litet slag Bengt Madsen, onödigt förtalad MFF-ordförande. Han kommer från Sorgenfri, har som barn njutit av laget med Calle Palmér och Kjell Rosén och spelat med Bosse Larsson. Fast Madsen och MFF har numera bytt ut bostadskooperationen och arbetarekommunen mot Swedbank och privata bostadsherrar. Hundraåriga MFF är alltså tidsanpassat.

Olle Svenning

Skål

Per Kindgren fd capo. Arrangör av ett trevligt gille med anledning av MFF:s hundraårsfirande

Supporterträff i Bullens källare i centrum Pelle Svensson

Vi var ett part förhoppningsfulla som började vid plan 9 i solskenet övertygade om att laget skulle träna i den försiktiga vårsolen, än om vinden gjorde att det var ganska kallt.

Strax efter 10 såg vi att målvakterna drog sig mot Kombihallen och vi följde deras exempel. Vi väntade en bra stund innan resten av spelarna drog in i hallen. En undrar från de församlade var varför inneträning? Det skulle få sin förklaring efterhand.

Målvakterna tränade för sig själv, Johan, Dusan och Uddenäs som vanligt under överinseende av Fedel. Johan såg inte ut att ha några synbara problem. Dusan deltog också fullt ut. Det blev aldrig spel där målvakterna deltog.

Idag saknades de som är iväg på olika landslagsuppdrag. Agon, Jasmin, Filip(?), Dejan(?),Jiloan. Halsti.

Det började med att ”Pep” samlade alla spelarna för ett kort snack varefter man praktiserade ”pig in the middle”. Mesta antalet passningar var 19.Det verkar vara en rolig övning. Joseph bidrar utöver spelet med ett gott humör som verkar smitta av sig.

Gische kan inte ens ”rehaba”. Han höll sig för sig själv, antagligen besviken över att han missar landslaget, men på min fråga berättar han att trots en blödning i ett knä och en i ljumsken, räknar han med att vara tillbaka inom en vecka.

Roland tar ett snack med Molins på yu man hand.

Hasse Borg vankar av och an vid sidan av plan. Vad funderar han över tro? Nåt på gång i målvaktsfrågan kanske?

Max Wiman som har börjat blogga om MFF dyker upp.

”Pep#” samlar hela gruppen igen och börjar ett ganska långt snack Jag drar mig närmre för att försöka snappa upp ett eller annat guldkorn men får ett diskret tecken från Roland om att han inte vill att jag och ett par pågar som också är i närheten så jag drar mig undan. Sånt måste respekteras. Sen börjar en övning som vad jag förstår är grunden för vad som skall bli ett försvarsspel som börjar i anfallet. Press över hela plan. Man övar beteendet när motståndarna har boll i sin uppspelsfas. De spelare som av olika anledningar inte deltar i själva övningen agerade motståndare placerade i olika positioner på plan.” Motståndarna” befann sig på plan med var sin boll.Pep ropar ett namn Gische, t ex håller upp bollen i luften och spelarna rör sig i ett inövat mönster. En övning där det är avbrott och man står ganska mycket stilla under instruktionerna. Det är nog förklaringen till att man valde Kombihallen i st f Plan 9. De hade frusit rejält om de varit utomhus.

Nu skall jag gissa startelva.

JohanD

Ulrich, Jasmin, Daniel A, Joseph

Molins, RÅP, Wilton, Jeffrey

Daniel Larsson, Agon

Så blev det den 24 februari 2010. Dagen då klubben i mitt hjärta jubilerade, fyllde 100 år. En stor händelse för en supporter och medlem i klubben.För 150 kronor fick jag entré till matchen mot IF Elfsborg som blev en tråkig historia sett med mina ögon. Förlust med 1-3. Det har redan skrivits en del om matchen på annat håll så jag skall begränsa mig till att säga att standarden måste höjas avsevärt om laget skall klara  av den uttalade målsättning, nämligen att vara med i toppstriden när Allsvenskan avslutas i november med en match hemma mot Mjällby AIF. Jag är i normala fall den borne optimisten, och jag ger förstås tränarna och laget ett par matcher till innan jag avfärdar målsättningen som omöjlig. Från ledare och nu även spelare hörs mantrat ”vi vill och vi kan vinna Allsvenskan”. Ärligt talat så låter det lite luddigt i mina öron. Det förpliktigar till vad? Jag hade gärna hört tillägget, Vi skall vinna Allsvenskan! Det är en målsättning värd namnet. Men kanske är det jag som inte förstår. Nåja, låt oss vänta och se.

Blir det något nyförvärv innan Allsvenskan börjar? Nä, jag tror inte det. Ett eventuellt förvärv borde varit på plats redan. MFF, ” please prove me wrong”! Just nu känns det som att det skulle behövas ett eller ett par nya spelare av hög karat.

En position som  verkar oroa bara mig är målvaktssituationen.

• Johan Dahlin som gjorde succé när han kom ifjor dras med en ryggskada som besvarar honom från och till i en sådan utsträckning att han måste avstå spel.
• Andremålvakten Dusan M har ännu inte, vad jag sett, tränat målvaktsspel i år. Han har en knäskada som verkar efterhängsen och som kanske håller honom borta från spel ett bra tag till.
• Dejan Garaca är en ung talang men av förklarliga skäl orutinerad och kan inte betraktas som mogen för Allsvenskan riktigt än.

Detta tagit i beaktande gör att jag är orolig över målvaktspositionen.Men, jag verkar vara ensam om den oron!

I det 150-kronorspaket jag köpte ingick, utöver entréavgiften till matchen, också ett firande i ett tält som slagits upp på parkering vid sidan om Malmö IP där matchen spelades. Gulaschsoppa, Ramlösa och kaffe med kaka. tt rockband spelade bl a annat någon Kal Pedal, nån Kvinnaböske och hymnen förstås. Den går jämt i fel tonart för mig. Mitt röstläge är basens och det blir därför fel för mig, men det är så många andra så det blir bra ändå.

Bengt Madsen pratade, Håkan Jeppsson likaså. Åke Stolt läste en betraktelse om sitt förhållande till MFF och  var riktigt, riktigt bra. Tack för den Åke.(Åke är fortfarande skyldig mig en öl l) Patrik, ”Lakan” Jandelin höll ordning på tillställningen på ett förtjänstfullt sätt.

Håkan Malmström intervjuades och sålde sin alldeles nytt utgivna bok om 100 MFF-spelare, som jag inte vill undvara, Daniel Andersson och Staffan Tapper intervjuades också bl a om hur det känts att egentligen födas in i klubben.

En matchtröja presenterades där  namnen på alla som representerat MFF finns tryckta. Kommer att säljas i shopen. Hur många spelarnamn det är?. 650 om jag kommer ihåg rätt.

Ett ganska enkelt upplägg på det hela  taget. Delar av klubbledningen fick ge sig iväg innan den gemensamma skålen 19.10. Viktigare uppgifter kallade. Pelle Svensson utbringade skålen! Sen sjöng församlingen MFF:are är vi alla!

Sen gick jag hem och så Sverige vinna OS-stafetten på skidor. Det blev guld ! Blir det guld för MFF, nä det tror jag egentligen inte på ,men klart är att jag hoppas.Firandet fortsätter!