När jag skriver gemensamt problem, så menar jag ett nationellt men även internationellt sådant.
Det gäller Eurozonen.

I ett nyhetsprogam igår visade man på de oerhörda flyktingströmmar som rör sig mot och in i Europa från oroshärdar, med svält och och umbäranden som är svåra att ta in. De kommer från Syrien, Afganistan m fl regioner med krig , förföljelse av olika art och total fattigdom. Stora mängder över Balkan på sin väg in i EU. Omätbara umbäranden.
DE kommer som alla vet i tusental över Medelhavet i båtar och flytetyg där de alla utsätter sig för direkt livsfara. De flyr från fattigdom, förföljelse och och en brist påframtidstro. De jag skriver om nu är utomeuropeiska flyktingar. Detta problem är EU:s och vi måste kräva ett enhetligt förhållningssätt. Det var väl så EU var tänkt att fungera.Någon samsyn på detta problem kan jag inte ens skymta vid horisonten. Ungern bygger en 17 mil lång mur vid sin gräns.

Inom EU har vi genom medlemskapet fri rörlighet för medborgarna. Vi ser dagligen exempel på dessa migranter som på olika sätt söker en utkomst. Detta främst genom tiggeri, gatumusik och annat. Jag vet att man inom EU ser olika på hur man skall handskas med denna grupp som blivit ett allt mer påtagligt inslag i gatubilden. Vi reagerar olika av olika skäl. Jag har mitt sätt att hjälpa. Andra vägrar och vissa angriper rent fysiskt tiggarna. Det senare naturligvis helt oacceptabelt. Dessa migranter etablerar provisoriska boenden på olika platser runt om i samhället som när jag ser dem får mig både arg och ledsen. Arg å markägarnas vägnar och ledsen över att våra myndigheter inte lyckats att på ett eller annat sätt lösa frågan om ett anständigt boende. Anvisa platser i staden utkanter och res militärtält som säkerligen finns i moblager på Revinge. Busstransporter och och möjlighet att sköta sin hygien. Jag anser det ovärdigt att se dessa kåkstäder och hur de okontrollerat breder ut sig. De är de facto här och det går inte att utvisa dessa grupper.
Detta är ett lokalt och nationellt problem.. Jag kräver en förändring. Kommuner och Regering måste agera.

Till sist, jag har ingen lösning på problemen. Jag är en medborgare som mår dåligt av det jag ser.

Senaste händelsen i Paris är en genuint  avskyvärd handling som skickar rädsla runt jorden. Även jag känner rädsla för vad som kan komma att hända i världen. På så sätt har terrorn lyckats, den har fått en gammal man i Malmö att känna rädsla, inte för egen del, men för den europeiska gemenskap vi lever i, för vilka konsekvenser det kan få för min familj, barn och barnbarn.
Det var terrorn som vapen mot den enskilde som är illa nog, men än värre är angreppet på samhällets viktiga strukturer. De grundläggande demokratiska värderingar som vårt land delar med de flesta länder i vår omgivning har fått en bredsida avlossad mot sig.

Våld föder våld.

Förstatliga all järnvägstrafik. Billigare att köpa ut privata utförare än att fortsätta som det är nu.

Det måste finnas resurser att utbilda och ge arbete för att upprätthålla standard och säkerhet i järnvägstrafiken. Obegripligt att politikerna inte prioriterar infrastrukturen. Både på spår, vägar och vatten.

Gäller även skolan. Ingen tvekan. Om man har någon känsla för rättvisa är det en självklarhet.

Jag struntar i vad partierna babblar om. Alla måste väl förstå!

Martin, P-A och alla ni andra.
Det som står alldeles klart är att när flera känner olust bland mina vänner, kan vi nog vara helt säkra på att den känslan sprider sig.
Ni skall veta att för mig är detta motsägelsefullt. Jag vill ha fullt på vårt stadion. Jag vill vinna och jag kan ta en förlust även om det svider. Det jag har svårt att acceptera är när våra egna supportrar åsamkar vår klubb inte bara ekonomisk skada uta utöver det sprider en känsla inte bara hos mig utan även hos tänkbara stadionbesökare, de som brukar benämnas marginalåskådare.
Jag skall ta ett exempel. Jag har en kusin som tillsammans med sin hustru följer MFF nära, men nära menar jag att de följer matcher tabeller och ibland på tv, men som aldrig skulle gå ”po match” p g a detta vi pratar om . DE är i min ålder, en av dem i alla fall, och känner sig otrygga.

Lyssna .! Jag har ingen lösning på problemet. Det är bara att beklaga att det finns . Jag tror mig veta att att MFF och myndigheter, förbund och andra försöker hitta lösningar.Det finns en rädsla och en tvehågsenhet när det gäller att ta itu men set vi ser som ett problem.
Det jag pratar om är det som händer på stadion. Otillåtna aktioner av olika slag. Tillträde beviljas även personer som man redan innan vet kan komma att förorsaka olika problem.Där tycker jag man skall börja. Om jag skulle anlända starkt påverkad av alkohol eller andra droger tycker jag att man skall stoppas vid grindarna. Är det inte egentligen ett rimligt krav. Besvisligen har drogpåverkan en negativ inverkan på hur individer uppför sig. MFF har vad jag förstår rätt att stoppa mig vid entren om jag är märkbart påverkad. Vad är det som hindrar MFF från att nyttja den rättigheten?

Än en gång. Jag går till stadion för att se mitt lag spela och inlemmas i en supporterskara som följer uppsatta regler. Glädjas åt vinster och möjligen acceptera en förlust men kan aldrig hata, bränna, använda våld eller deltaga i t ex rasistiska tillmälen eller liknande avarter.
Det som brister i respekt för andra supportrar får mig att bli ledsen och uppgiven.

Märk väl ! Jag har inte berört det som kallas ”fotbollsrelaterat våld” ute i samhället. Där har politikerna ett ansvar.
Det har nämligen inte med fotboll att göra ett endaste dugg.. Det är en annan historia.

Malmö är den plats på jorden som jag bott mest på. Det började sent 50-tal. Sen har det varit kortare och längre boenden på olika håll i landet. Skanör, Stockholm, Helsingborg, Åstorp, Göteborg och Veberöd och nu sedan 15 år, återigen Malmö. Det är en stad jag älskat sedan första stund, trots besvärligheter i början med framförallt boendet. Majorsgatan 4 trappor  utan centralvärme och med dass på gården. Det hade inte n’ån särskild charm kan jag intyga.

Men sta’n har varit härlig och är det fortfarande om än förändrad ur nästan alla synvinklar. När jag ser journalbilder från min första tid i Malmö tror jag inte riktigt att jag varit med om så kolossala förändringar.

Från att ha varit en ganska homogen stad med stora industrier som sysselsatte tusen och åter tusen i sina fabriker, på varvet och i handel, kom jag tillbaka till Malmö som företagare i liten skala 1981 och såg att förändringar skett men inte så genomgripande som det vi sett sedan dess.

Vi drev Restaurang Davidshall på Davidshallsgatan. En anspråkslös lunchrestaurang med ett trevligt klientel. Tänker gärna tillbaka på den tiden. Många stamgäster av vilka vissa blev vänner. Nåja, det var inte så att vi skar guld med täljkniv, tvärtom, så vi lämnade efter ett par år för verksamhet på annat håll.

Så flyttade vi till Malmö igen 1999. Det var som att komma hem.  Hem till ett boende under ombyggnad, bygget Malmö. En del var sig likt men det pågick en alldeles påtaglig förändring av det fysiska Malmö. En ombyggnad i allt högre tempo. Det var nödvändigt, det förstod säkert alla. Om inte ”stadens fäder” agerat vete gudarna hur det gått.

Vid sidan av denna fysiska, strukturella omdaning ändrades den demografiska sammansättningen av Malmös befolkning på ett par sätt. De tidigare så självklara jobben hade i stora delar försvunnit och det blev svårare att få jobb. En del flyttade ut. Andra flyttade in. Befolkningens sammansättning förändrades under de kommande åren ganska rejält.

Människor sökte sig av olika skäl till Sverige och Malmö ligger nära kontinenten. Styresmännen kunde inte förutse den ökande tillströmningen av flyktingar och andra invandrare. Detta har förorsakat problem med försörjningen av bostäder, skolor, förskolor och annan social service eftersom delar av de invandrade är svaga grupper den första tiden i ett nytt land och i ett nytt sätt att leva.

De är inte avundsvärda men man kan gratulera de som kommit och sluppit krig och annat elände i sina hemländer. Men med en svag arbetsmarknad med få jobb som direkt kan gå till grupper som inte har språket och inte riktigt hittat sin roll i det nya landet så uppstår det svårigheter, framförallt för de som är utsatta.

Konsekvenserna av det jag skriver är att Malmö står inför en ganska rejäl utmaning för att klara av att lösa dessa problem. För visst är det problem.

För egen del har jag hela tiden under de senaste åren med ökad invandring hävdat att det på lång sikt kommer att gagna Malmö och malmöborna på lite längre sikt. Har väl för det mesta fått medhåll av en majoritet av kamrater och bekanta jag diskuterat frågan med.

På senare tid har jag dock tyckt mig märka en omsvängning. Jag tolkar det som att allt fler tittar på Malmö med skepsis. Kommer vår stad att kunna handskas med det faktum att staden fått ta emot oproportionellt stor del av nyanlända jämfört med de flesta andra kommuner i landet?

Ofta hör jag invektiv såväl mot politiker ”som går i filttofflor” som mot de invandrade och deras familjer. Högljudda röster pekar på än den ena och än den andra misshälligheten i hanteringen av de invandrade och deras situation. Påståenden om missförhållanden som sällan går att få bekräftade. I delar alltså ryktesspridning.

För egen del vill jag verkligen inte blunda för besvärligheterna som de facto finns. Men jag har som medborgare rätt att ställa krav på att myndigheter – i form av kommunala instanser, från olika politiska partier och andra intressenter – förmedlar korrekt information i ämnet.

Berätta om vilka mått och steg ni vill vidta, visa med siffror och andra fakta vilka problemen är. Redovisa vilka konkreta åtgärder som krävs för att Malmö inte skall bli ett fäste för politiska riktningar av ett slag som inte jag önskar mig!

Jag tror fortfarande att det som idag ses som problem av ganska många på sikt kommer att berika och utveckla vår stad. Nu är jag ingen politiker utan en iakttagande, pensionerad medborgare som tittar på mitt Malmö en alltmer framträdande rynka mellan ögonbrynen.

Detta är antagligen ett inlägg jag skulle skrivit tidigare ikväll, eller rentav för flera år sedan, kanske någon annanstans, men efter att ha tittat på ett debattprogram ikväll där fördomar var det egentliga temat så kan jag inte hålla mig. Jag har i många år berättat för många, i diskussioner om fördomar, om att många av oss bär på ett bagage fyllt av dessa. Nu pratar jag för mig själv och antagligen flera av min generation.

När jag lyssnar på dagens diskussioner om rasism och främlingsfientlighet så minns jag min föräldrageneration, den som förmedlade sina erfarenheter och fördomar till mig. Födda 1910-1920. Det var klart uttalat att när jag  var 15 år(1954) citerar.” Negrer är lata, zigenare är tjuvar och araber går inte att lita på, och det är ingen teori det är fakta”. När du hör detta som femtonåring på femtiotalet får du ett jäkligt tungt intellektuellt bagage att bära på. Jag tror inte jag är unik. Många i min ålder och däromkring fick med oss den illa underbyggda ”faktabeskrivning”. Varje morgon vid morgonfikat får jag brottas med dessa fördomar som min sagesman tyckte han hade egna erfarenheter av. Är det konstigt att fördomar florerar. Det innebär arbete att hålla från sig detta. Jag tycker jag har lyckats, även om jag ibland inte står upp tillräckligt när fördomar luftas i min närhet. Det kan jag ibland känna mig skamsen över.

Egentligen hade jag tänkt sluta där, men fortsätter ändå för att förtydliga min nuvarande ståndpunkt. Alla som läser här vet att jag är organiserad socialdemokrat. Fortfarande.

Jag vill göra tydligt att jag inte har några problem med invandring som företeelse. Alls icke. Jag kan dock villigt deklarera att efter att ikväll sett inslag från ett muslimskt möte i Norge hyser vissa farhågor om religiösa dogmer återigen får fäste i samhället. Jag är övertygad ateist och humanist men förvånas över vilka uttryck islam tar sig så nära som i Norge. Tusen unga muslimer på ett möte tycker, med acklamation, att stening av otrogna kvinnor är på sin plats.

När jag inte riktigt förstår brukar jag skriva , att jag tar mig för pannan. Det gör jag nu!

Godnatt. Klockan är natt. Skönt att inte ha ett jobb att gå till.:-)

För en stund sedan avslutades programmet rakt på med M Knutsson som utfrågare av Jimmy Åkesson. Kan slå fast ett par, tre saker. JÅ blir allt mer slipad. Det framstår i alla fall så när MK låter honom glida undan alltför lätt i vissa frågor. Ekonomin främst.
Men nog vann han över några nya proselyter i dag. Om nu nån mer än jag lyssnade. Men det var kanske en repris. Min förutsägelse efter förra valet var att SD kommer att få i det närmaste 15% av rösterna 2014 kommer nog inte på skam.

Bo Lundgren den förre moderatledaren har nu som andre man i Sverige insett att landet är i kris och bör styras av en en samlingsregering. Nåja,inte exakt samlingsregering men nästan.

Landet är i kris på alla områden om man lyssnar på ekonomer och många andra förståsigpåare.

S+M skulle blida en stark regering och med C, Fp och Mp i kjortellfållen skulle det nog gå som en dans , Arbetarpartiet och Nya arbetarpartiet har ideologier som som ligger väldigt nära numera. Annat var det på Tages och Jarls tid. Då var en sosse en sosse och en högerman en högerman och en kommunist kunde utan att skämmas alltför mycket kalla sig kommunist. Bönder var bönder. Folkpartiet? Ohlin ekonomipristagare i ekonomi till Alfred Nobels minne.

Tycker ni jag ironiserar?. Jo, men bara lite..

Vad som kommer att ske efter valet om det vet vi bara en sak riktigt säkert, och det är att SD inte kommer att få någon ministerpost. Så, dela ut posterna på de andra partierna efter procenttalet man får i valet.. Saken är klar. Nästan. 

Förstatliga skolan, Förbjud konfessionella friskolor. Avskaffa landstingen. Krymp Riksdagen. Inför republik.  Där har ni lite att jobba med. Nato skall väl inte bli något större problem. Social värnplikt kan väl diskuteras.

• Nu tänker regeringen sänka skatterna igen. Ingen bra idé!
• MFF förlorade för andra gången i år mot Djurgårdens IF. Lugubert!
• Väntetiden för en operation av ryggen på SUS är mer än tre månader. Inte godtagbart Region Skåne! Gör om och gör rätt!
• Alkoholskatten höjs! Finns väl en tanke bakom det beslutet.
• Regeringen får en ny minister som sympatiserar med Livets Ord och är abortmotståndare! Hur tänker man där?
• Malmö får allt fler restauranger! Det är väl bra om de är bra!
• Nya Parken i Norrköping  på söndag. Undrar hur bra det kommer att bli. Inte bra om jag ser tillbaka på matchen i måndags. Varningsflagg hissas härmed!
• Uppehåll vad gäller eftermiddagsslummern i fem veckor. Hela innergården byggs om. Mycket högljutt!
• Fastedag idag, Inte så lätt minsann! ”All time high på vågen”. Grrrr!
• Retar mig dagligen på hur illa matsedlar skrivs i annonser i t ex SDS. Exempel. ”Glaserad spädgrislägg med äppelsky och persilje stekt potatis”. Exemplen är många och värre. Skämmes!
• Nu får man väl släpa sig till biografen. Monica Z har fått beröm. Kul!

I lördags var jag barnvakt till fyra tjejer mellan 5 0ch 10 år. Min systers barnbarn. Det var bröllop och som den vänliga och hjälpsamma person jag är erbjöd jag mig att se efter töserna. Nåja, allt gick bra, de var i säng i god ordning vid niotiden. Tänkte mig en kväll med TV-tittande. I högen av fjärrkontroller där det krävdes olika tryckningar lyckades jag bara få fram ”Ingen Signal”. Efter en stund gav jag upp. Tittade genom olika bokhyllor och de är omfattande, hittade jag en bok som hette ungefär, ”denna boken är inte en bok”. Den väckte min nyfiken het  p g a titeln och att den var tunn. Hundra sidor. Författaren heter Linda Skugge. Naturligtvis har jag hört namnet och kanske t o m läst någon krönika av henne men det var ungefär det. Tog mig an”boken”, och det tog mig ungefär 35 minuter att läsa den, och jag undrar fortfarande vad förlaget tänkte när de bestämde sig för publicering. Obegripligt. Efter avslutad läsning försökte jag tänka till och försöka ana varför Skugge vill publicera. Men jag misslyckades.

Min syster och svåger i vilkas hus jag befann mig har som sagt många böcker. Mina ögon föll på Görans Perssons självbiografiska publikation. Jag gav mig i kast med den och när Kristin och Ingemar kom hem 02.35, och solen började lysa upp omgivningarna, hade jag läst mer än hälften av de nästan 500 sidorna. Jag läste med stort intresse. Den berättar en del om det politiska spelet i Sverige. Inte tror jag det avviker så mycket beroende på vem som har makten, men jag kan notera att boken är väldigt perssonsk. Det är påfallande hur få misstag han gjorde under sin långa politiska gärning. Egentligen inga.

Nu fortsätter jag med andra halvan. Kanske dyker misstagen upp! Återkommer i ärendet.